Just nu tar vi det ganska lugnt här. Inga planerade saker utan tar bara dagen som den kommer. Jag har sett en stor förändring i det här landet sedan den första gången jag var här för ca tjugo år sedan. Då , var jag ensam ”gringa” på gatorna. Folk vände sig om och kommenterade mina blå ögon vart jag än gick. Priset höjdes med en gång så fort de fick se mig….
Idag … är det helt annorlunda. Här finns människor från alla världens hörn. Överallt , ser du människor som inte kommer från Latinamerika och Peru. Turismen här har vuxit enormt, mycket på grund av deras gastronomi som är känd som en av världens bästa, och det med rätta. Backpackers som åker runt i Sydamerika och sen folk från USA, och Europa som kommer för att se Machu Picchu. Sen har ju detta land så fantastiskt mycket att se…..och jag är långt ifrån färdig med att utforska det här landet än. Dock ser jag mig inte riktigt som en turist i det här sammanhanget. Turister beter sig på ett speciellt sätt, letar efter speciella saker, går runt och tittar på sevärdheter, medan jag gör ungefär tvärtom. Jag försöker att hitta det genuina, det normala, det inhemska och äkta peruanska. Det är det som fascinerar mig. Inte det där som drar besökare, det som lockar turisterna….
Oftast är det som man visar upp för turisterna en välputsad fasad, som i och för sig kan ha sitt värde i att se, men det är inte där du lär känna kulturen och landet. På gatan, eller på marknaden, ute på landsbygden, där finns livet…..som det är för gemene man. Slit och hårt arbete, om man har nåt, det vill säga, från morgon till kväll, för en lön som är en bråkdel av det vi har…Om jag inte är helt fel ute så är en minimilön i Peru ca 900 soles, dvs 2520 kr. Det blir du inte rik på! Här är dessutom ingenting gratis, varken skola , försäkring eller sjukvård. Däremot vet de hur man ordnar enkla jobb….men det skulle bli en hel avhandling så den utläggningen hoppar vi den här gången.
Jag har det väl förspänt…. jag kan språket. Jag kan kommunicera med människorna här, för här är engelskan väldigt dålig, än så länge. Man ser dock att dagens unga föräldrar lägger mer vikt vid att deras barn ska lära sig engelska nu och man ser även en större medvetenhet om miljön och omvärlden . På bara tjugo år har landet utvecklats positivt, men det finns mycket kvar att göra. Till och med här ger man inte längre bort plastpåsar när du handlar från och med den 1 augusti. Du får ha med dig en egen !
Men nu till det bloggen egentligen handlar om,…. mat! Vad vore väl ett inlägg om inte det fanns nåt ätbart i det. Jag har hittat en ny bekantskap….Kiwicha. Ett frö , som tillhör amarantfamiljen, eller rävsvans och jag tror mig ha sett detta i affären hemma. Dock inte på det sättet de säljer den här, puffat. Kiwicha, som förövrigt är quechua, ett indianspråk här i Peru, kallas även för Incavete, eftersom det ursprungligen kommer härifrån Peru, men det är inte ett sädesslag utan tillhör faktiskt familjen spenat! Kiwicha är glutenfritt och har ett riktigt högt proteinvärde och en massa andra bra egenskaper. Det ska bli riktigt kul att prova den här. Här använder man det till att strö på yogurten som flingor eller bakar små kex och kakor. Jag packar ner en påse i resväskan för framtida behov.
Ett annat tips i sommarvärmen där hemma är en sak som jag åt idag faktiskt. Enkelt, gott och smidigt att ta med sig till stranden. Har du dessutom kyckling över från gårdagen är detta perfekt! Ta och noppa sönder färdigstekt kyckling och lägg i en skål, Blanda i en näve pekannötter, en näve russin och en rejäl näve babyspenat. Blanda allt tillsammans med en klick majonnäs. Vill du ha en lite lättare variant tar du hälften majonnäs och hälften turkisk yoghurt. Salta och peppra och fyll sedan ett pitabröd med fyllningen. Läckert, gott och fräscht. Några knapriga chips till skadar inte.
När jag var på marknaden sist fick jag för mig att jag skulle köpa lite färska räkor och göra lite nudlar till lunch. Jag gick runt och tittade på marknaden för att se vad mer jag skulle stoppa i mina nudlar och fastnade för lite färska böngroddar och ananas.
Till smaksättning , hittade jag ostronsås och tamarindsås som tillsammans med vitlök fick bli det som höll ihop rätten. I kylskåpet hemma hade jag lök, aji amarillo och lite andra grönsaker som också fick va med på ett hörn.
Jag började med att lägga räkorna i salt och vitlök en stund och kokte upp vatten att förbereda nudlarna med. Det räcker att låta nudlarna ligga i det varma vattnet i ca fem minuter så kan du låta dem gå färdigt i stekpannan tillsammans med såsen sen.
Jag hettade upp stekpannan och la i lite olja, och räkorna fick hoppa ner. De ändrar strax färg till rosa och då hällde jag i grönsakerna och ananasen , utom böngroddarna. Två minuter i stekpannan är allt det behöver, du vill fortfarande ha kvar tuggmotståndet i grönsakerna . Häll i ostronsås, och tamarindsåsen och salta och peppra eventuellt ytterligare. Plocka upp nudlarna ur det varma vattnet och blanda i dem i stekpannan så att såsen täcker dem. rör runt lite och späd ev med en skvätt vatten. Låt koka någon minut och vänd till sist , precis innan servering ner de färska böngroddarna i nudlarna och lägg upp och njut! Lunch på mindre än tio minuter! Bon Appetit!
Och för er som undrar …..vad gör jag med resten av flaskan med ostronsås? Till er vill jag bara säga att här i Peru finns det flaskor av alla olika storlekar. Den jag köpte var den minsta och den använde jag hela flaskan, den innehöll en knapp dl ostonsås. Hemma däremot finns den stora flaskan…. den är bra att ha till många asiatiska rätter. Inga rester här inte.
På marknaden trängs både det ena och det andra. Det är en salig blandning. Mellan frukt-och grönt-ståndet kanske det finns nån som säljer garn, jämte slaktaren som säljer komage, finns en järnhandel som säljer allt från avloppsrör till verktyg. Mitt emot fiskhandlaren, huserar en skräddare och emellan åt poppar det upp ett stånd som säljer örter och naturmedicin. Mitt ibland detta har du serveringar där folk sitter på färgglada plastpallar och äter frukost, lunch eller middag, det spelar ingen roll här…. man kan äta vilken mat som helst, när som helst. Stånden är fyllda till bristningsgränsen med allt möjligt. Det finns inte en cm av utrymmet som inte utnyttjas. Här ovan ser ni handgjorda träsaker, bland annat till köket. Hantverk som givetvis får följa med hem i resväskan. Den äldre kvinnan på den undre bilden till höger, stannade till framför mig och höll ut sin hand och bad om en slant så hon kunde köpa nåt att äta, ….det fick hon…
En sak som verkligen är utmärkande för Peru är alla dessa gatuförsäljare. Försök har gjorts av tidigare styrande i landet att förbjuda detta, men det går inte, och man bör inte ens försöka tycker jag , för det är en del av Peru. I varje gathörn , på olika tider, med olika varor att sälja står de. Dag ut och dag in. I alla väder! Det är deras liv! En säljer emoliente eller frukt och juice, en annan snacks, en tredje bakverk och empanadas, nummer fyra säljer kokta vaktelägg när rusningstrafiken börjar på eftermiddagen och magen börjar kurra innan du kommer hem. Nästa försäljare choklad och kaffe på termos och kanske en mjuk kaka, och så klart de som säljer hantverk.
ALLT går att sälja på gatan. Och folk köper…… När bussresan till jobbet på morgonen börjar kl halv 5 för att du ska hinna till jobbet kl 9 då får man äta en frukost på stående fot från gatan. Eller när tillbakaresan till hemmet långt utanför stan tar tre timmar och kl är 18 ….då behövs det nåt i magen på vägen i bussen. Eller när din arbetsdag har en fyratimmars paus i mitten och du inte kan åka fram och tillbaka för resvägen är för lång….och plånboken för tom för att sätta sig på en restaurang eller kafé, då är det bra att kunna ta med sig sin mat ut i parken , äta och sen kanske blunda en stund efter maten. Att vara gatuförsäljare i Peru är att underlätta för många andra och samtidigt tjäna till sitt eget uppehälle. På återseende snart…..
