En salig blandning

Just nu tar vi det ganska lugnt här. Inga planerade saker utan tar bara dagen som den kommer. Jag har sett en stor förändring i det här landet sedan den första gången jag var här för ca tjugo år sedan. Då , var jag ensam ”gringa” på gatorna. Folk vände sig om och kommenterade mina blå ögon vart jag än gick. Priset höjdes med en gång så fort de fick se mig….

Idag … är det helt annorlunda. Här finns människor från alla världens hörn. Överallt , ser du människor som inte kommer från Latinamerika och Peru. Turismen här har vuxit enormt, mycket på grund av deras gastronomi som är känd som en av världens bästa, och det med rätta. Backpackers som åker runt i Sydamerika och sen folk från USA, och Europa som kommer för att se Machu Picchu. Sen har ju detta land så fantastiskt mycket att se…..och jag är långt ifrån färdig med att utforska det här landet än. Dock ser jag mig inte riktigt som en turist i det här sammanhanget. Turister beter sig på ett speciellt sätt, letar efter speciella saker, går runt och tittar på sevärdheter, medan jag gör ungefär tvärtom. Jag försöker att hitta det genuina, det normala, det inhemska och äkta peruanska. Det är det som fascinerar mig. Inte det där som drar besökare, det som lockar turisterna….

Oftast är det som man visar upp för turisterna en välputsad fasad, som i och för sig kan ha sitt värde i att se, men det är inte där du lär känna kulturen och landet. På gatan, eller på marknaden, ute på landsbygden, där finns livet…..som det är för gemene man. Slit och hårt arbete, om man har nåt, det vill säga, från morgon till kväll, för en lön som är en bråkdel av det vi har…Om jag inte är helt fel ute så är en minimilön i Peru ca 900 soles, dvs 2520 kr. Det blir du inte rik på! Här är dessutom ingenting gratis, varken skola , försäkring eller sjukvård. Däremot vet de hur man ordnar enkla jobb….men det skulle bli en hel avhandling så den utläggningen hoppar vi den här gången.

Jag har det väl förspänt…. jag kan språket. Jag kan kommunicera med människorna här, för här är engelskan väldigt dålig, än så länge. Man ser dock att dagens unga föräldrar lägger mer vikt vid att deras barn ska lära sig engelska nu och man ser även en större medvetenhet om miljön och omvärlden . På bara tjugo år har landet utvecklats positivt, men det finns mycket kvar att göra. Till och med här ger man inte längre bort plastpåsar när du handlar från och med den 1 augusti. Du får ha med dig en egen !

Men nu till det bloggen egentligen handlar om,…. mat! Vad vore väl ett inlägg om inte det fanns nåt ätbart i det. Jag har hittat en ny bekantskap….Kiwicha. Ett frö , som tillhör amarantfamiljen, eller rävsvans och jag tror mig ha sett detta i affären hemma. Dock inte på det sättet de säljer den här, puffat. Kiwicha, som förövrigt är quechua, ett indianspråk här i Peru, kallas även för Incavete, eftersom det ursprungligen kommer härifrån Peru, men det är inte ett sädesslag utan tillhör faktiskt familjen spenat! Kiwicha är glutenfritt och har ett riktigt högt proteinvärde och en massa andra bra egenskaper. Det ska bli riktigt kul att prova den här. Här använder man det till att strö på yogurten som flingor eller bakar små kex och kakor. Jag packar ner en påse i resväskan för framtida behov.

Ett annat tips i sommarvärmen där hemma är en sak som jag åt idag faktiskt. Enkelt, gott och smidigt att ta med sig till stranden. Har du dessutom kyckling över från gårdagen är detta perfekt! Ta och noppa sönder färdigstekt kyckling och lägg i en skål, Blanda i en näve pekannötter, en näve russin och en rejäl näve babyspenat. Blanda allt tillsammans med en klick majonnäs. Vill du ha en lite lättare variant tar du hälften majonnäs och hälften turkisk yoghurt. Salta och peppra och fyll sedan ett pitabröd med fyllningen. Läckert, gott och fräscht. Några knapriga chips till skadar inte.

PEPP- Pita, Espinacha,Pekan, Pollo

När jag var på marknaden sist fick jag för mig att jag skulle köpa lite färska räkor och göra lite nudlar till lunch. Jag gick runt och tittade på marknaden för att se vad mer jag skulle stoppa i mina nudlar och fastnade för lite färska böngroddar och ananas.

Till smaksättning , hittade jag ostronsås och tamarindsås som tillsammans med vitlök fick bli det som höll ihop rätten. I kylskåpet hemma hade jag lök, aji amarillo och lite andra grönsaker som också fick va med på ett hörn.

Jag började med att lägga räkorna i salt och vitlök en stund och kokte upp vatten att förbereda nudlarna med. Det räcker att låta nudlarna ligga i det varma vattnet i ca fem minuter så kan du låta dem gå färdigt i stekpannan tillsammans med såsen sen.

Jag hettade upp stekpannan och la i lite olja, och räkorna fick hoppa ner. De ändrar strax färg till rosa och då hällde jag i grönsakerna och ananasen , utom böngroddarna. Två minuter i stekpannan är allt det behöver, du vill fortfarande ha kvar tuggmotståndet i grönsakerna . Häll i ostronsås, och tamarindsåsen och salta och peppra eventuellt ytterligare. Plocka upp nudlarna ur det varma vattnet och blanda i dem i stekpannan så att såsen täcker dem. rör runt lite och späd ev med en skvätt vatten. Låt koka någon minut och vänd till sist , precis innan servering ner de färska böngroddarna i nudlarna och lägg upp och njut! Lunch på mindre än tio minuter! Bon Appetit!

Och för er som undrar …..vad gör jag med resten av flaskan med ostronsås? Till er vill jag bara säga att här i Peru finns det flaskor av alla olika storlekar. Den jag köpte var den minsta och den använde jag hela flaskan, den innehöll en knapp dl ostonsås. Hemma däremot finns den stora flaskan…. den är bra att ha till många asiatiska rätter. Inga rester här inte.

På marknaden trängs både det ena och det andra. Det är en salig blandning. Mellan frukt-och grönt-ståndet kanske det finns nån som säljer garn, jämte slaktaren som säljer komage, finns en järnhandel som säljer allt från avloppsrör till verktyg. Mitt emot fiskhandlaren, huserar en skräddare och emellan åt poppar det upp ett stånd som säljer örter och naturmedicin. Mitt ibland detta har du serveringar där folk sitter på färgglada plastpallar och äter frukost, lunch eller middag, det spelar ingen roll här…. man kan äta vilken mat som helst, när som helst. Stånden är fyllda till bristningsgränsen med allt möjligt. Det finns inte en cm av utrymmet som inte utnyttjas. Här ovan ser ni handgjorda träsaker, bland annat till köket. Hantverk som givetvis får följa med hem i resväskan. Den äldre kvinnan på den undre bilden till höger, stannade till framför mig och höll ut sin hand och bad om en slant så hon kunde köpa nåt att äta, ….det fick hon…

En sak som verkligen är utmärkande för Peru är alla dessa gatuförsäljare. Försök har gjorts av tidigare styrande i landet att förbjuda detta, men det går inte, och man bör inte ens försöka tycker jag , för det är en del av Peru. I varje gathörn , på olika tider, med olika varor att sälja står de. Dag ut och dag in. I alla väder! Det är deras liv! En säljer emoliente eller frukt och juice, en annan snacks, en tredje bakverk och empanadas, nummer fyra säljer kokta vaktelägg när rusningstrafiken börjar på eftermiddagen och magen börjar kurra innan du kommer hem. Nästa försäljare choklad och kaffe på termos och kanske en mjuk kaka, och så klart de som säljer hantverk.

ALLT går att sälja på gatan. Och folk köper…… När bussresan till jobbet på morgonen börjar kl halv 5 för att du ska hinna till jobbet kl 9 då får man äta en frukost på stående fot från gatan. Eller när tillbakaresan till hemmet långt utanför stan tar tre timmar och kl är 18 ….då behövs det nåt i magen på vägen i bussen. Eller när din arbetsdag har en fyratimmars paus i mitten och du inte kan åka fram och tillbaka för resvägen är för lång….och plånboken för tom för att sätta sig på en restaurang eller kafé, då är det bra att kunna ta med sig sin mat ut i parken , äta och sen kanske blunda en stund efter maten. Att vara gatuförsäljare i Peru är att underlätta för många andra och samtidigt tjäna till sitt eget uppehälle. På återseende snart…..

Que viva Peru!!

Felices fiestas patrias!! Idag är det Perus nationaldag, 28 juli. Överallt syns flaggor och banderoller och rosetter i rött och vitt. Folk är ute på gatorna och presidenten talar till nationen. Imorgon är det den stora militärparaden. Det är fest, i flera dagar. Folk har haft ledigt sedan i fredags och många är lediga även på måndag. Skolorna har två veckors ledighet också. Que viva Peru!!

Det var några dagar sedan jag skrev här nu …. Har väl egentligen inte gjort så mycket förutom att ta det lugnt och vara här i huvudstaden. Tagit dagen som den kommer. Varit ute och gått, handlat lite på marknaden och ätit gott…. som man ska när man har semester. Jag har också passat på att laga lite mat hemma . Ibland blir man lite trött på att bara äta ute , även om det är hur gott som helst , så finns det inget bättre än hemlagat . Bara att gå till marknaden på morgonen och köpa ingredienserna till dagens lunch är en lyx.

Som sagt så är mitt kök här inte av den bästa sorten…En kokplatta med två plattor, ett par kastruller och en stekpanna, det är typ allt som finns, jo och så en riskokare också…. Visste ni att man kan använda riskokaren till annat än att koka ris? Igår gjorde jag en chilicano, dvs en fisksoppa till min man , i just riskokaren. En chilicano är en klar fisksoppa, väldigt enkel och där smaken av fisk får stå i framkant. Den innehåller väldigt lite. En hel fisk av valfri sort, vatten , salt, vitlök, ev lite lite grönsaker som typ selleri, och sen ganska mycket koriander. Låt den koka, i inte för mycket vatten , utan sparsamt tills fisken är färdig. Häll upp med spad och servera med kokt maduro, dvs mogen matbanan och en citronklyfta. Det är nog min mans absoluta favoriträtt…. tror han skulle kunna äta det till morgon, middag och kväll. Just den här bilden kommer från en restaurang , men han ville ha det dagen efter också , men då glömde jag fota …

Jag hade köpt en grönsak som jag gillar på marknaden . Olluco heter den. Det är en sort potatisväxt men smaken liknar mer en morot. Den är inte lika stärkelserik som potatis. Den stekte jag tillsammans med lök och sedan gjorde jag en god grönsallad med krämig avokado, rödlök , tomat och svarta oliver och så stekte jag en milanesa de pollo. Milanesa de pollo är ett panerat kycklingbröst. En enkel god och väldigt hälsosam måltid utan massa krusiduller.

Idag har vi varit inne i centrum av Lima, men en stor del av centrum var avspärrat idag på grund av presidentens tal till nationen och hans promenad mellan olika byggnader i centrum. Det innebär att det på gatorna finns kravallstaket och poliser i massor. Vi promenerade en stund där i centrum tills vi blev hungriga och gick in på en kinarestaurang för att äta lunch. Jag tror att jag har talat om detta förr men kinamaten här är inte som annan kinamat. Den har blivit en del av den peruanska matkulturen för den har genom fusion med de lokala matkulturerna utvecklats till nåt helt annat. Asiaterna här använder sig av peruanska råvaror och gör sina egna tolkningar av kinesiska recept. Ofta en blandning av peruanska recept och kinesiska. Och den blandningen är en riktigt bra kombination. Här är det nästan alltid soppa till förrätt, så även på kinaresturangen och då en sopa wonton, med nudlar kyckling och wonton.

sopa wonton

Om vi hemma i Sverige beställer räkor så är den ofta sötsur sås till eller kanske schesuen, men här är det mycket frukt, som ananas eller persika och tamarind. Såsen har inte den karaktäristiska sötsura smaken utan är bara söt. Vid sidan serveras dock limeklyftor och chili. Den röda färgen kommer från tamarinden. Tamarind är en frukt som ser ut som en brun ärtskida . Inuti finns ett brun sötsyrligt klet och några kärnor. Den kan man få tag på i asiatiska butiker även i Sverige , dock inte vad jag har hittat i färsk form som ärtskida. I Sverige serveras allt med vitt ris, dock inte här , utan med arroz chaufa.

När det är fest i Peru så finns det ett säkert kort för festen och det är Panettone och choklad. Varje familj idag som har möjlighet att fira den här dagen är jag ganska säker på att de gör det med en kopp varm choklad och Panettone. Jag tjuvstartade lite, jag tog den igår istället, men Panettone kan man äta när som helst så varför vänta.

Har man tur blir man bjuden på äkta choklad, dvs 100% kakao. Den kakaon måste kokas en stund i vatten annars gör den dig dålig i magen, sedan tillsätter du socker och mjölk. Chokladen har en djup smak av choklad men den är samtidigt väldigt söt. Peruaner gillar söta saker. Den kan också kännas lite fet. Det beror dels på mjölken som inte är som vanlig svensk mjölk utan evaporerad, och dels på själva kakaon som i sig är fet.

Tanta, Gaston Acurios resturang

Härom kvällen var vi på en av Gaston Acurios resturanger i närheten. Han har flera, men den här kedjan finns på flera ställen. Var ju bara tvungen att prova i verkligheten de recept som jag har köpt i de båda kokböckerna BRAVAZO!

Om alla recepten är lika goda som den här, ja då har jag att göra med att laga alla de godsakerna han beskriver i sina böcker. Här får jag be om fortsättning följer…..

På snart återseende… jag vet att jag har lite mer att berätta men jag får hålla er lite på sträckbänken … kan inte trötta ut er med allt på en dag. Nästa gång ska ni få bekanta er med lite annorlunda ingredienser och vackert hantverk.

Exotiska smaker

Det bästa med att vara på semester är att kunna hitta nya smaker. Att gå ut i affären eller till marknaden och hitta något du aldrig sett förut, köpa en eller två exemplar och smaka. Att kunna beställa in något på en restaurang som du inte vet vad det är, men på bilden ser det jättegott ut. Att få bli överraskad av en smaksensation som sätter sig på minnet och som blir något du sedan bär med dig resten av livet och tänker tillbaka på med glädje och längtan.

När man sedan kommer hem igen letar man i alla olika affärer man kan hitta och har man tur hittar man just den frukten eller grönsaken man provade på semestern och älskade. Då slår hjärtat en extra volt för man kan på nytt få uppleva den känslan man kände på semestern fast denna gång i sitt eget kök i vardagen. Vardagen fylls på detta sätt med guldkant.

När jag är borta försöker jag prova då mycket nytt jag kan, men samtidigt vill man ju smaka på sina gamla favoriter. Nåt annat jag försöker göra när jag är på semester är att köpa en kokbok med mat från det landet. Jag bryr mig inte så mycket om små souvenirer man kan ha som prydnad. För mig är bästa souveniren den som tar mig tillbaka i tanke och känsla till just den platsen och vad passar då bättre än att äta och känna smakerna, dofterna och se maträtterna därifrån.

En smak jag inte kan glömma kommer från en frukt som heter mamey.

image

Den är stor som en större grapefrukt. Den här frukten har jag smakat ett par gånger innan. En enda gång har jag sett den i Sverige. Den gången jublade jag och köpte den direkt, det enda exemplaret som fanns. Utanpå ser den inte mycket ut för världen.  Men inuti har den en stark orange färg. I mitten av frukten finns tre stora  runda kärnor. Det ska bli ett kärt återseende att smaka den igen.
En annan exotisk smak är tamarind. Tamarind används i Asiatiska köket. Den är också brun till färgen men betydligt mindre. Man kan likna dem vid en ärtskida där varje frukt har två eller tre kärnor med fruktkött runt om. Fruktköttet är mörk rödbrunt och väldigt syrligt.

image

Den är uppfriskande i dryck, säkerligen en läckerhet att göra till marmelad och i sötsura anrättningar i det asiatiska köket är den en exotisk smak som man kan hitta i välsorterade asiatiska butiker i Sverige.